Den första matchen på den här resan var Millwall hemma mot Wolverhampton. I blogginlägget om den matchen så skrev jag lite om fördomarna om Millwalls fans, att de är blodtörstiga våldshulliganer. Då det var min tredje match på The Den visste jag ju såklart att så inte var fallet, dock hade jag ingen aning om hur det skulle se ut på bortaplan. Matchen spelas i Wigan på en tisdag klockan 8 på kvällen samtidigt som det är matcher i Champions League. Nyheterna har bara rapporterat om ryssar i svenskt vatten och att det kommer in en storm från nordväst. Man måste vara sjuk i huvudet om man åker till Wigan en dag som denna. Vi var beredda på det värsta.
Direkt när vi klev av tåget i Wigan slogs vi av en bitande kyla. Det har bara blivit mer och mer ruskigt desto längre vi har kommit från London, men som en Millwall-supporter skrev på Twitter: ”Jag föreslår att de fans som ska upp till Wigan reser med ark.”. Det regnade sidleds och den 30 minuter långa promenad från hotellet till DW Stadium kändes som en ett avsnitt av teveprogrammet ”Deadliest catch”.
Området kring arenan var Wigan Atletics i ett nötskal. Lite folk, fult, plastigt och laddat med hybris. Det fanns en stor biograf, ett stort köpcenter och massa restaurangkedjor. Dock så hittade vi en schysst pub där vi kunde värva oss med några pintes och lite friterad mat. När det även började drälla in lite Millwall-fans på puben kände vi att det var fritt fram att närma sig arenan.
En av farhågorna inför den här matchen var hur vi skulle ta oss in på arenan utan att komma med de abonnerade bussarna från London. Utanför The Den är det minst 20 poliser varav i alla fall 7 rider på enorma hästar, allt för att inte blanda supporterskarorna. I Wigan var det bara att spatsera rakt in, ingen avspärrning och ingen visitation.
Vi var 253 Millwallfans på bortasektionen, vi kom från London, Stockholm och Bournemouth, och ingen var där för att bråka. Folk värmde händerna med hjälp av en mugg te, hånade Wiganfansen som behövde en trumma för att skapa något typ av stämning på de halvtomma läktarna och skulle ännu en gång få se en bedrövlig fotbollsmatch mellan två lag som helt enkelt är för dåliga för att spela underhållande fotboll. Även om man stundtals hörde spelarna skrika till varandra så var det en härlig familjär stämning på bortasektionen.
Wigan är ett lag som har försvunnit från världskartan. De åkte ur Premier League utan att någon riktigt märkte det, helt plötsligt var de inte där längre och ingen bryr sig riktigt om det. När man är inne i ”centrala” Wigan idag så är det märkligt att detta är en ”stad” som för två år sedan hade ett lag i världens dyraste liga. Hit kom spelare som Sergio Agüero, Robin van Persie, Didier Drogba och Santi Carzorla. Idag finns en stor skylt med lite lokalkändisar upphängd utanför gallerian med texten Believe, ingen reklam eller något, bara en uppmaning till invånarna, en påminnelse om att det finns ett imorgon också.
Matchen: + Matchen slutade alltså 0 – 0, Wigan försökte lira boll, Millwall…. tja, den slutade 0 – 0. Propper result.
Stämningen: ++ DW Stadium och ”Letics” är inte kände för att göra särskilt mycket oväsen ifrån sig. Millwallfansen skrek stundtals ganska bra, på hemmaläktaren hade de en trumma. Sett till matchen blir det ändå 2 plus.
Ölen: ++++ Riktigt bra på puben innan, bra inne på arenan också. I England ser dom seriöst på det där med öl.
Chicken Balti-pajen: – Den var obefintlig. Betyget kunde räddas om de andra pajerna var bra. Ostpajen var äcklig och köttpajen var vidrig. Inte ens korven var bra.
Bästa ramsan: Måste helt enkelt bli ”No one likes us, we don’t care”, klassiker med bra tryck i.