Efter en dag med mycket resor var vi äntligen redo att röra oss söderut till South Bermondsey. Jag hade läst en bloggpost på Svenskafans som tipsade om de bästa haken i sydöstra London för att dricka bira med andra Millwallfans, problemet var bara att bloggposten visade sig vara sju år gammal och puben vi skulle till var ödsligare än en final i Svenska Cupen på Friends arena. Istället beslutade vi oss för att dra spela på ett säkert kort och ladda upp inför matchen utanför arenan, och som medlemmar i Millwall hade vi även tillgång till ‘Arrys Bar som låg insprängd i ena av arenan.
Stämningen utanför The Den går inte att liknas vid något annat i Sverige. Sydöstra London är Millwall-land. Förorterna Surrey Quays, Peckham och Bermondsey är arbetarkvarter där våld, kriminalitet och droger är en del av vardagen, fotbollen är en väg ut. Utanför umgås barn, vuxna och pensionärer. De dricker öl, de äter Frise n’ baked beans och de förbereder sig för det värsta. Resultatet i eftermiddagens match är inte det viktiga. Millwall spelar sin femte raka säsong i The Championship och det är något att vara tillräckligt nöjd med, i South Bermondsey är kvalitetsfotboll onödig lyx. Alla vet att deras lag håller låg kvalitet, alla vet att det troligtvis aldrig kommer spelas Premier League-fotboll på The Den och ändå är det några av de mest positiva fotbollssupportrarna som jag kommit i kontakt med.
Matchen börjar med att Wolves tränare hyllas. Kenny Jacket tog upp Millwall i Championship och har byggt en grund till ett stabilt andradivisions-lag, när Wolverhampton gör 3 – 0 i cirka 60:e minuten (svårt att säga då det inte finns en matchklocka på The Den) är det den stora skaran bortafans som sjunger ”There’s only one Kenny Jacket”. Kort därpå börjar en upphämtning som få Millwallfans upplevt förut. 0 – 3 blir 3 – 3 och euforin är total.
För de som aldrig varit på The Den förknippas Millwall med våld och hulliganism. För mig var det mitt tredje besök och ännu en gång fick jag en annan sanning bevisad. Visst, vuxna kvinnor kallar vuxna män för ”cunts” och ”wankers”, visst bollkallen var nära att hoppa på Wolves-spelarna när de föll för enkelt, men ingen annan arena jag har varit på har det funnits en sådan familjär sammanhållning mellan supportrarna som på The Den. Om du planerar att se fotboll när du besöker London bör du tänka igenom ditt beslut när du väljer match. Du kan betala 150 pund för se Arsenal på ”The Library”, eller så betalar du en femtedel för en helt unik upplevelse.
Matchen: ++ Millwall spelade på vilja, Wolves på en stundals obefintlig skicklighet. 6 mål, inte så många chanser men en jävla spänning.
Stämningen: ++++ I början bra, när Wolves gör sitt tredje går många hem och Birminghammarna hörs bäst. Mot slutet är det absolut electric, buzzing.
Ölen: +++Billig och vattnig utanför, dyrare och fantastiska på ‘Arrys. Klart godkänt.
Chicken Balti Pie: +++++ En Chicken Balti och en öl i illaluktande miljö. Blir inte bättre.
Bästa Ramsan: ”Three – Nill, and you fucked it up! Three – Nill, and you fucked it up!