För mig är Allsvenskan världens mest intressanta liga, och det är inte bara för att mitt personliga favoritlag huserar i denna av gud fördömda liga. Allsvenskan är inte som de andra ligorna ute i Europa, Allsvenskan ligger på en helt egen nivå. För första gången på 14 år spelar ett Allsvenskt lag i Champions League. De flesta älskar det faktumet, jag gråter. Allsvenskan ska inte ha ett representantslag fotbollens fina salar, det klingar fel och tar bort en del av charmen i ligan som vi följer men alltjämt hatar. Allsvenskan ska spelas när alla andra har sommarlov. La Liga har Messi, vi har Simon Lundevall. Premier League har Diego Costa, vi har Ricardo Santos. När det kommer till fotboll så dras jag till det fördjävliga. På något sätt njuter jag av att det inte går att rulla boll för att gräsmattorna är för dåliga eller av att linjemännen blir överlistade av ligans bästa aktörer. På några sätt är jag så glad över att det äntligen är över för i år. På alla sätt längtar jag till försäsongsmatcherna i Februari.
Det har varit ett speciellt år för Allsvenskan. Malmö säkrade guldet i omgång 27 på AIKs hemmaplan, ett AIK som spelade hela säsongen utan sin nummer 27. Då Ivans död låg som en skugga över säsongen 2013 hoppades alla på att 2014 skulle bli ett år utan tragik. Det gick en dryg halvtimme och en person relaterad till den svenska fotbollen miste livet alldeles för tidigt. ”Myggan” var en omtyckt Djurgårdssupporter och en far, hans död i Helsingborg fick debatten om huliganism att blåsa upp på nytt och folk som aldrig besökt en fotbollsmatch visste plötsligt att en biljett till ett derby var en biljett till helvetet. När ytterkläderna blev allt tunnare fick vi även reda på att Pontus Segerström fått en tumör i hjärnan, när faktum kvarstod att BP gick mot den sämsta säsongen ett lag gjort medans det spelat 16 lag i serien förlorade de även sin lagkapten. Två veckor senare kunde vi läsa i tidningarna att Elfsborgs tränare Klas Ingesson också förlorat kampen mot cancern.
När omgång 30 skulle spelas ville de flesta att allt bara skulle ta slut. För Mjällby tog det slut på allvar. Klubben från isterlandet utan några pengar åkte ur Allsvenskan efter fyra år i serien. Anders Linderoth och Chippen kunde inte rädda dom och jag tror inte vi får se dem i ”Svensk fotbolls finrum” någonsin igen. BP och Mjällby ut, Gefle ska kvala, och eftersom det är Gefle IF vi pratar om så kommer även dom klara kontraktet.
Men vi har även fått en del skratt och lyft ett och ett annat ögonbryn den här säsongen. Till exempel vaknade vi en oerhört varm sommardag till rubrikerna ”Eero Markkanen slutförhandlar med Real Madrid” – VA? Eero kom till AIK redan förra hösten på provspel. Han var lång och ganska dålig men gjorde mycket mål, ungefär samma Eero fick vi se i seriespelet också. Vad Zinedine Zidane såg är oklart, men troligtvis hade ”Los Blancos” en scout på plats under vårderbyt. Vi har även fått höra hur det låter när Norrköpings Alhadji Kamara får rött kort… han försvarde det hela med att han så gärna ville spela matchen mot Djurgården omgången efter, ja Djurgården, som låg sjua cirka tre fjärdedelar av säsongen och slutade, så sig bör, även på en sjundeplats.
Då jag älskar att läsa rankinglistor men alltid blir sur över att de är fel tänkte jag göra min egna lista av den här säsongen. Kanske inte blir komplett då jag inte riktigt varit opartisk i mitt tittande, men jag försöker ändå.
Årets Spelare: Guillermo Molins. Han var bra när han kom tillbaka i fjol, då som anfallare. I år fick han spela som ytter och gjort det makalöst tills han blev skadad. Otäckt att tänka sig hur bra Malmö hade varit med honom hel.
Årets Tränare: Klas Ingesson. Trots cancern var han på i stort sett varje match. Han skrek, han jublade och han lyckades (tillsammans med Janne Mian) ta Elfsborg till en fjärdeplats. Ett Elfsborg som inte alls är vad de var.
Årets Genombrott: Nabil Bahoui. Han var bäst förr-förra året i superettan, han var bra förra året i Allsvenskan, men i år har han visat att han kan bli en av svensk fotbolls största. Styrkan, snabbheten, tekniken, skottet, spelförståelsen. De som påstår att Emil Forsberg är bättre har troligtvis bara sett Malmös matcher i Champions League.
Årets Tifo. Norrköpings borta mot Gefle. Självklart var det inte det snyggaste eller mäktigaste i år. På den fronten kammar AIK full pott. Men jag älskar när de mindre lagens supportar organiserar sig och gör något fett. Bengalbränningen och efterspelet var klockrent.
Årets Flopp. Tetteh Bangura.
Årets Mål. Det finns ingen självklar vinnare här tycker jag. Ingen Hallenius eller Igboananike, men Nabil Bahouis mot Kalmar var ju inte helt dåligt.
Årets Youtube. Alhadji Kamaras avgrundsvrål, kan vara det sjukaste som hänt på en Allsvensk fotbollsplan. Någonsin.